norgetoserna

Sitter med tända ljus och en stor kaffe..
Börjar tänka för mycket på mitt liv...

Ibland kan jag känna att jag aldrig riktigt lever..
Jag går ständigt och längtar efter sådan som ska ske..
Men när det väl sker,så tänker jag bara på nästa grej och  njuter inte av nuet..

Jag känner en stress-känsla i hela magen..Jämt, varje dag ,alltid,,,
Tänker alltid på hur bra allt hade vart om jag bla,bla,bla...
Min mage är tjock är 90% alltid det första jag tänker när jag vaknar..KUL...
Varför gör jag ingenting åt saken då?


Jag vet att jag är en sådan person som kräver mycket uppmärksamhet och bekräftelse..
Det har jag alltid varit! Kan göra allt för att en person ska tycka om just mig...
Men när någon ger min en komplimang så rinner den bara av mig som vatten på en gås..
Eller så tror jag att personen försöker få ut något av mig genom att vara såååå snäll...
Så jag kan känna mig billig istället..

Mitt självdestruktiva beteende kan äta upp mig...
Varför blir jag aldrig nöjd?
Om jag gör tuttar,blir ja lyckligare då?
Om jag gör läppar,blir jag lyckligare då?
Om jag bantar,blir jag lyckligare då?
Om jag gör hårförlängning,blir jag lyckligare då?
Jag kan sitta i evigheter och analyserna mig själv,min kropp och mitt beteende...

Jag försöker vara en bra vän..
Jag försöker alltid finnas där och ställa upp..
Jag lyckas inte alltid.,
Ibland tänker jag- Vad har jag gjort för att förtjäna ..... vänskap?
Hur kan hon/han tycka om mig?
Det skulle aldrig jag göra!

Jag är så jävla velig i alla situationer..
Svårt igentligen att bara bestäma sig för något..
Nej men då ska lilla Jessica hålla på å vela i 100 år
å så slutar det med att jag inte gör någonting istället..
Jag vill ibland behaga andra på nått konstigt sätt..
Vill inte göra någon besviken så istället försöker jag dela mig på 4..
A för det går ju bra..


Detta är sådana saker som jag verkligen måste jobba med..
Men det är så jävla svårt hela tiden!

Sen någonstans så VET jag att jag har mina riktiga vänner som älskar mig för den jag är!
Inte för att jag ska göra som dom vill jämt..
Eller som dom planerat att det ska vara..
Eller som bara tycker att dom är centrum..
Kan ibland känna mig som ett jävla bollplank som inte får någonting tillbaka..
Hela livet är väl ett givande och tagande...

Nej jag vill ha vänner som kan acceptera MIG!
Att jag väljer att vara hemma en kväll för att jag mår dåligt och inte surar över det..
Vet om min panikångest och försöker förstå mig..
Inte ger mig spydiga kommentarer om hur ja ser ut eller vad jag borde ändra på...
Inte kommenterar hur jobbig jag är som är så velig..SOM ATT JAG INTE REDAN VET DET!!!!!!


Om en vän finns där för mig så finns jag 100% tillbaka...
Ibland får man ge mer ,men de kommer alltid igen..
Är man vänner så vet man hur det går till...
Man ser när den andra mår dåligt..
Man kan prata om hur man upplever varandra..
Man kan skratta ihop..
Man kan ha assss tråkigt ihop...
Man gråter ihop..
M.m....

Nej vet igentligen inte varför jag skrev detta inlägg..
Känns som att allt bara blev en enda soppa..
Men skit samma...Känns lite skönt att ha det skrivet =)

Sen om ni upplever detta inlägg som as tråkigt och deprimerande,.,,
Så skiter jag fullständigt i det..
Tar ni åt er...Så varsegoda...
Tänk hur ni är som vänner..
Kan vara bra att analysera sig själv ibland...


Nu ska jag göra gröt...
Ha en bra dag..
Hej hopp